Avskedstal till Moster Gun...

I samband med att min moster, Gun Edström ,begravdes i Lugnviks Kyrka i Östersund den 3 maj 2019 höll jag ett tal till moster under den efterföljande samlingen i församlingsgården.

Detta är ungefär vad jag sa...

Gun -

Gunvor Linnea Edström, född Lindström, 1930 i Storhögen, uppvuxen i Mörtån, i en helt annan tid är borta.

 – Gun- för många bara Gunsan, hustru, syster, mormor, farmor, moster eller bara ”Morsan” är nu borta..

Jag kan se att vissa av er blir oroliga när ni ser mina papper men jag ska lugna er med att jag har använt ganska grova ord när jag skrivit ut det jag vill säga för att beskriva Gun. Precis på det sätt som jag tror att Gun skulle ha gillat.

Alla här kände Gun på sitt eget sätt och jag som bodde hos moster Gun och Sten, i princip som en son i huset, under så många somrar när kusin Ove lärde mig mängder av saker som man har nytta av i livet som tonåring, ovärderliga kunskaper som jag inte tror att jag kunnat få någon annan stans, från det att jag var tio år till att jag ryckte in för att göra värnplikten. Jag lärde känna Gun på mitt sätt och det sätt som jag uppfattar att Gun var.

Det var länge sedan jag träffade Gun personligen, vi har pratats vid på telefon ibland de sista åren och idag vill jag prata om den pigga Gun, som jag kände henne.

Det är tragiskt att Gun är borta -  eller egentligen kanske bara sorgligt. När min egen pappa dog sa Otto att det var väldigt ”sorgsligt” att farfar var död. Idag är det väldigt sorgsligt att Gun är död…

Samtidigt tror jag inte att Gun skulle vilja att vi är alltför sorgsna idag. För det där med stor sorg låg inte riktigt för henne. Om jag ska tro någonting och spekulera i vad Gun tyckte så tror jag att hon skulle tyckt att det var för djäkligt att hon missade sin födelsedag med bara två veckor. För det- det hade varit nåt att fira!

När man ska beskriva en person man känt hela sitt liv på det här sättet måste man nästan ta till de mest karaktäristiska dragen och anekdoterna för att beskriva personen och Gun var en människa som det är väldigt lätt att berätta om och då är det lätt att karaktären blir en karikatyr men det är verkligen inte min mening för:

Gun var väldigt mycket;

Gun var godhjärtad – väldigt mycket

Gun var även kärleksfull – väldigt mycket

hon var bestämd – väldigt mycket

Gun var också klok och smart – väldigt mycket! (och klok och smart är nu inte samma sak, men Gun var båda delar) och i en annan tid hade Gun förmodligen varit beläst och känd från Tv och antagligen hade hon innehaft en professur; kanske i ekonomi, kanske i samhällsvetenskap eller socialt arbete för så begåvad var Gun att hon platsat för en professorshatt.

Eller så hade hon kanske haft en examen i ämnet ”Nej– nu jävlar” från universitet i ”Vad i Helvitte”…

Och - Det är verkligen inte min mening att utmåla Gun som en person som var ovårdad, varken i stil eller språk.

Men Gun var rättfram – väldigt ,väldigt rättfram och hon tvekade inte en enda sekund att säga till när hon inte höll med och jag kan själv bara önska att jag hade varit hälften så ärlig och rättfram som Gun.

Gun hade också humor, väldigt mycket.

Det finns få människor som kunde skratta åt något så att tårarna sprutade på det sättet som Gun kunde

Och för att beskriva Gun som jag kände henne, ska jag återberätta några av de anekdoter som ni alla kanske redan hört men som jag tycker ger en bild av hur mycket Gun var;

Jag tänker till att börja med på den gången när jag, Ove och Gun var på väg till Mörtsjön i den Gamla Dodgen. Gun som Körde var vid denna tidpunkt lite över 50, Jag kanske 15 år gammal satt bak och Ove som kanske hade ett år kvar till körkort satt fram med ”Morsan”. Vi hade kommit till Lillsjöhögen ungefär när vi blev ifatthunna av en bil som kördes av en yngling som tydligen tycke att ”tanten i den gamla amerikanaren”, körde för långsamt så när han körde om gjorde han en ”gest” till Gunsan…

Det var dumt. Gun tittade bara på Ove och sa ”men har du sett på faan, vilken fräck jävel”, trampade på gasen och sedan bar det av. Den gamla Dodge Darten fick jobba hårt på Stuguvägen och pojkvaskern framför oss pressade sin bil till det yttersta för att undkomma hämndens ängel som nu jagade honom. När vi nådde någon mil från Stugun hade han den smala lyckan att Gun hade pressat bilen så hårt att en kylarslag brast och motorn började koka. Vi fick svänga av, låna en telefon för att ringa till farsan, Ove fixade kylarslangen med eltejp ur en av Stens outsinliga verktygslådor som fanns i bagaget och vi kunde fortsätta. Jag är än idag helt övertygad om att hade vi hunnit ifatt den undflyende pojkstackarn hade Gun prejat honom av vägen och ända ut i Indalsälven.

Det andra tillfället som jag tänker på var när Gun och jag, som beordrats att följa med henne på uppdrag, åkte till Morbror Bengt en tidig morgon mitt i sommaren och kunde konstatera att Morbror tillsammans med några överförfriskade bekanta ägnat natten ute på Önevägen till att koka nedre Norrlands största kalvsylta i vad som uppenbart måste varit ett plötslig infall att plocka upp Tore Wretmans fallna kockmantel. Om man någon gång velat se Gun arg så var detta tillfället att vara med om. Med gemensamma krafter motade vi ut köksdrängarna, och därefter vidtog en fullständig sanering av köket och större delen av lägenheten under det att Gun läxa upp lillebror efter noter. Men Gun var inte sämre än att vi i många år återberättade historien och varje gång skrattade både Gun och morbror så tårarna sprutade när historien om det berömda kalvsyltekoket kom på tal.

Gun var alltså en levnadsglad och kärleksfull människa. Jo visst, jag har sett Gun så arg så hon kokade över nåt dumt som Sten gjort. Men de var ändå osvikliga och i sättet hon och Sten älskade varandra tror att vi alla har något att ta efter…

Hon var så stolt över sina barn och älskade verkligen alla sina barnbarn och var beredda att göra i princip vad som helst för dem. Här kommer en annan bild fram ur minnet. Från Guns älskade Mörtsjön. Jag var där själv för att fiska när Gun kom åkande med en båt full med matkassar och ungar vadderade med flytvästar..

 Gun hade med sig Malin och Andreas eftersom hon var väldigt bekymrad över att de inte hade fått tälta tillräckligt mycket(!) När jag hade varit ute på en sen fisketur och landade min båt på holmen hos Gun & Sten där det nu stod ett grönt poplintält från ca 1954 prydligt uppspänt på den lilla gräsplätten framför stugan. Från tältet kom det högljutt snarkande och Malin, som var kanske 6 år gammal och som legat och läst serietidningar tittade ut efter att ha hört mig lägga till. ”Farmor sover” – sa hon, och snarkandet från tältet väckte inte några som helst tvivel om att det var sant och jag kunde se Gun som låg och snarkade därinne men också Andreas kanske 4 år gammal som också sov, sittande uppallad med alla kuddar som Gun kunnat uppbringa eftersom han klagat på att han var förkyld och täppt i näsan och därför hade haft svårt att somna.

Det här är mina bilder och det är ju svårt för mig att beskriva annat än just mina egna bilder av Gun men jag tror och hoppas att ni känner igen Gun i de här orden och berättelserna, att ni precis som jag inser och uppskattat Gun för vilken fantastisk hustru, syster, mormor, farmor, moster som Gun var - och vilken ”Morsa” hon var för sina barn – och för mig!

Idag kan jag bara hålla med det som jag vet att andra redan sagt om Gun  -

Att Hon fattas mig!

Julen från Helvetet (del 2)...

Här kommer del två i min berättelse om julen och nyår 1994..

(Sa jag förresten att min ex-svärfar var en av de ursprungliga karaktärerna till Pistvakt? För det var han; En tvättäkta ”Härjedals-Fusse”. Han var en otroligt skön blandning av fjäll-lämmel, tusenkonstnär, händig som få, misslyckad affärsman och idog hatare av ”Sörlänningar utan folkvett”…)

Efter några dagars återhämtning hemma i Östersund efter att vi genomlevt en jungfrufödsel på julafton (se del 1 av denna berättelse) for jag och min fru tillbaka till den lilla fjällbyn för att fira nyår. Under den kaotiska julen hade jag av den stupfulle tomten fått ett paket med en mobiltelefon som mina föräldrar skickat. En Ericsson, som om jag minns rätt hette NH237, något av det hetaste man kunde äga och med denna aktiverad återvände vi till fjälls, Denna gång med kompisar och vi hade hyrt en stuga med alla bekvämligheter och bokat in oss för nyårsmiddag på det lokala panget. Givet stugans läge och den stränga vintern hade vi i god tid ordnat med taxitransporter mellan vår stuga och festlokalen.

Ericsson Nh237, så het att den kunde smälta Lava...

 

Nu var ju upptakten till denna återberättelse att man skulle beskriva den värsta nyårsfesten man varit på och i det avseendet misslyckas jag, för som jag minns det hade vi en otroligt lyckad kväll med mat, dans och fyrverkerier och vi tog så småningom vår förbokade taxi tillbaka till vår stuga medan övriga, mindre förutseende sörlänningar stod och förgäves försökte få tag på taxi i fjällbygden efter tolvslaget för att ta sig tillbaka till sina fjällstugor…

Men - Det var under nyårskvällen som det började.

Svärfars fru ringde flera gånger och frågade om vi sett honom, han hade under dagen tagit en av sina skotrar och dragit iväg. Oklart vart. Det var nu sent på kvällen och svinaktigt kallt och hon var orolig för att det hänt något på fjället. Min fru blev också orolig för sin far men nu var ju svärfar som sagt en överlevnadskonstnär och osedvanligt hemtam i skog och mark men ändå… samtidigt var jag, mitt ex och övriga på G i vårt nyårsfirande och vi lät svärfar bero tillsvidare.

Jag och exet visste inte riktigt vad vi skulle göra och under nyårsdagen kunde vi, efter att vi piggnat till, ta oss hem till svärfars familj. Så där satt vi då med svärfars rödgråtna fru och exets oförstående småsyskon som undrade vart deras far tagit vägen och allt eftersom svärfars fru fick information kunde hon sakta men säkert pussla ihop en beskrivning av vad som skett.

Svärfar hade under nyårsafton helt sonika lämnat hemmet, satt sig på en skoter och kört över fjället i bitande kyla och oväder för att bli upplockad på andra sidan av den nya kvinnan i sitt liv. Svärfar hade drivit både taxirörelse och skoterverkstad (helt utan ekonomiskt sinne), men detta hade tagit slut under hösten när inkasso slog till och han tvingats lägga ner båda dessa rörelser. Han hade då fått jobb på en verkstad hos en kompis långt från fjällbyn där han jobbat i veckorna. Under denna tid hade han träffat en ny kvinna och tydligen funnit det för gott att börja om helt och hållet på nytt nu när han ändå gjort ekonomisk konkurs.

I efterhand spekulerade vi i att det kanske var händelserna med det lilla Jesusbarnet på julafton som fick svärfar att tippa över, ta beslutet om att starta om och sticka, men det kunde vi aldrig reda ut.

Men, vad gör man då som dotter och svärson i ett sådant läge? Inte så mycket kan jag säga. Vi försökte vara där och tog hand om exets småsyskon lite men eftersom vi inte hade känt till omfattningen av svärfars ekonomiska problem kom allt som en total överraskning för oss och vi hade inte överhuvudtaget hört talas om hans veckopendlande till jobb och nya affärer på annan ort.

Nåväl, dagen efter nyårsdagen var vi inne hos svärfars fru igen för att säga hej och kolla hur det gick innan vi skulle åka hem. Jag och frun måste lämna fjällvärlden för att återvända till civilisationen, våra jobb och vår egen vardag. Ännu har ingen lyckats komma i kontakt med svärfar utan vi hade vara fått rapporter i andra och tredje hand kring hans öden och äventyr.

NÄR JAG STÅR I HALLEN HEMMA HOS SVÄRFAR MED JACKAN PÅ MIG RINGER DET I MIN NYA ERIKSSON-MOBIL…

Där står jag alltså i svärfars hall ute i fjällvärlden med kläderna på och sliter fram telefonen, men ser att det inte är svärfar som ringer. Det är min kusin!

Jag svarar och hinner säga ”Hej och god fortsättning…” innan jag hör på min kusin att det är något som är fel.

Så börjar han berätta och i korta ordalag; Han har OCKSÅ blivit lämnad av sin sambo på nyårsafton, hon satte sig i bilen och for iväg. Han trodde att hon skulle göra något ärende men hon är nu försvunnen och har inte dykt upp. Så han sitter nu ensam i deras hus med tre barn och en jävla massa hundar. Och han är förtvivlad. Vilket man kan förstå. Jag och min kusin var väldigt nära, mer som bröder och han undrar om jag kan komma och hälsa på honom, han vill prata… Jo, förklarar jag, det ska jag, men just nu är jag vid fjällets fot, strax bortom vägens slut och har en hel kvälls bilkörning på Sveriges sämsta vägar innan jag är hemma igen. Han förstår och vi bestämmer att ses nästa dag.

När vi sagt hej till svärfars fru och småsyskonen kan jag berätta för min fru vem som ringde och vad som verkar ha hänt. Vi tittar på varandra och skakar på huvudena och sedan kör vi de 20 milen hem i kylan och mörkret och kan nästa dag åka till min kusin och får veta vad som hänt.

När vi kommer hem till kusinen får vi vet att han lyckats lista ut att hans sambo satt sig i kusinens bil och kört till en man hon träffat på något sätt och något sammanhang som jag än i dag inte förstått hur det hängde ihop. Hon har i vart fall tydligen flyttat hem till denna man ungefär 30 mil bort och lämnat min kusin med tre barn (varav ett inte är hans), 15 hundar (varav åtta Cockerspaniel och sju Grand Danois!) samt ett hus som fullkomligt stinker av hundkiss. Hennes plan hade varit att starta kennel i huset och bli rik men tyngd under allt ansvar för barn och hundar hade hon tydligen kollapsat. Dessutom följde vi kusinen till en gård som sambon hyrt för hans pengar där hon hade två hästar, varav den ena var en häst hon åtagit sig att var fodervärd åt över vintern och förutom det pekade kusinen på en handfull kaniner och fyra höns inne i ladugården som hon också skaffat och nu tydligen överlåtit i hans ansvar.

Så efter att ha mockat stall och utfodrat djur satt vi återigen i ett kök och fick hör den sorgliga berättelsen om hur någon, helt utan förvarning blivit övergiven på nyårsafton. Vi lyssnade på min förtvivlade kusin och försökte förstå hur det gått till, men eftersom han inte själv visste var det svårt att få ihop bitarna.

Såhär, långt senare, kan man kanske skratta lite åt allt detta som hände under en intensiv och märklig vecka i slutet av 1994. Facit av allt blev att Svärfars fru fick reda upp hans kollapsade affärer, bland annat med en revisor från banken som satt i en vecka och försökte bringa reda i den finansiella misär han lämnat bakom sig; bland annat genom att sända ut fakturor på taxitjänster, skoterreparationer, reservdelar och hela skotrar och annat som svärfar struntat i att fakturera sina kunder för under mer än två års tid, därefter sålde hon huset och flyttade från byn med barnen. Efter något år flyttade svärfar tillbaka till byn vid fjällets fot och fortsatte att vara en kuf.

Min kusin fick föra en lång strid mot socialen för att få behålla barnen som soc tyckte skulle följa med sin mor (på något oklara grunder.) Men när soc slutligen insåg att barnens mamma egentligen inte hade något större intresse av sina barn, trots att hon krävde full vårdnad fick min kusin vårdnaden. Den bonusdotter han hade varit extrapappa till fick i sin tur flytta hem till sin biologiska far och hans nya familj. Av de 15 hundarna som sambon haft kennelplaner för gick Cockerspaniel-valparna tillbaka till den andra parten i avelsföretaget och han kunde ge bort avelstiken. Av de nu inte längre små GrandDanoise-valparna tvingades han avliva flera som hade fel på sina magar och även här lämnade han bort de kvarvarande till den andra parten i den avelsaffären. När detta var gjort tog han in en byggfirma som sanerade och renoverade upp huset så att det blev beboeligt igen. Dessutom var han tvungen att ringa till ägaren av den häst som hans sambo tagit in över vintern och be henne komma och hämta tillbaka den. I samband med att hästen skulle hämtas fick han en utskällning av hästkvinnan som tvingades hämta sin häst och var förbannad över att hon med så kort varsel tvingades skaffa nytt foderstall mitt i vintern. Detta var, vad jag förstår, ett av få tillfällen då det brast för min kusin och han ganska sammanbitet förklarade för henne att hennes hästjävel gärna kunde stå kvar i lagården och svälta till döds, han sket i vilket, eftersom han för tillfället hade ganska fullt upp med tre barn, 15 hundar, en helvetes massa kaninjävlar, en handfull höns och två hästar som han inte visste vad han skulle göra av eftersom hans sambo hade förlupit hemmet och inte tänkte återvända..

Den skamsna hästkvinnan lastade därpå in sin hästjävel i en kärra och försvann.

Sambons egen häst försökte han först sälja och därefter skänka bort men efter några veckor tvingades han betala för att skicka den till slakt…

 

Det är nu 25 år sedan allt detta hände och på några år sikt redde väl det mesta av allt detta upp sig, alla var inte goda vänner efteråt men gick vidare med sina liv. Min kusin upptäckte till exempel närmare ett år efter att sambon dragit, i samband med att han skulle köpa en ny firmabil att han var spärrad från att ta lån… Hans sambo, som hade haft hand om familjeekonomin, hade under lång tid innan hon stack, kastat alla inbetalningskort (som stod i hans namn) som kommunen skickat ut för barnens förskoleavgifter och efter att rättvisans, eller i vart fall kronofogdens, kvarnar malt färdigt hade han nu betalningsanmärkningar som hindrade hans bilköp.

Jag och exfrun fortsatte i många år att åka till byn vid fjällets fot innan också vi också gick skilda vägar, även om det efter denna intensiva jul- och nyårshelg skedde under vad som väl får beskrivas som "nya sociala förutsättningar". Vi hann vara med när Jesusbarnet lärde sig åka skidor och köra skoter (och bli storebror som 6-åring). Vi hann även vara med min kusin och hans barn som vi försökte hjälpa honom med under tiden de blev större och lärde sig hantera det ansträngda förhållandet till sin mamma. Sammantaget gick det, med några undantag bra för de inblandade och den stora lärdomen är väl att livet är som en stor Alladin-ask: Man vet aldrig riktigt vad man kommer få!

Julen från Helvetet…

Såhär i trettondagshelg-tider tar jag chansen och skriver ner ett minne från 1994, om en jul- och nyårshelg som på fler än ett sätt blev ”minnesvärd”… ni får ta det för vad det är, man får misstro mina upplevelser men detta är den sanna historien och sammanfattningsvis vill jag påstå att manusförfattaren till ”Tomten är far till alla barnen…” Ain’t got shit on me!

 Hela berättelsen blev väldigt lång så jag delar upp den.

1994 var i många avseenden ett bra år, sommaren var varm, Sverige spelade fotboll borta i USA och grävde fram ett magiskt brons som ingen hade förväntat sig. Dessutom gifte jag mig. Hon som numera är min f.d fru kom från en liten by i Härjedalsfjällen och vi höll vårt bröllop i byns lilla kapell med efterföljande middag på det lokala pensionatet och ordnade sedan dans i byns Folkets hus. Rent subjektiv fortfarande den bästa fest jag varit på och den bästa jag ordnat!

I byn bodde min frus far med sin nya familj; fru och barn, (alltså min frus halvsyskon), hennes farmor och allt som oftast även hennes faster med sin familj; man och två fotbollstokiga tonårstjejer 15 och 17 år gamla, som kom resande till fjället från Småland där de bodde. Jag gillade den lilla byn vid fjällets fot och dess lokala karaktärer och kom genom åren då jag och mitt ex var tillsammans att spendera otaliga helger, jular och nyår där, men bland dessa sticker jul-, och nyårshelgen 1994 ut och allt jag ska berätta om inträffade alltså inte ett halvår efter att vi gift oss.

Dagen innan julafton kom vi fram till min frus farmor där vi skulle bo och hann sent på kvällen bara hälsa på min frus faster med familj som också rest långväga och var trötta efter en lång bilresa på dåliga norrlandsvägar.

På julaftonsmorgon vaknade alla tidigt och det bestämdes att vi i väntan på julbord och klappar skulle försöka aktivera oss… Sagt och gjort ringde vi till någon som hade nycklar till byns idrotts-, och simhall som vi fick låna. För det är så det funkar i obygden, behöver man låna en simhall så får man oftast det.

Så begav vi oss iväg, jag och frun, svärfar, hennes småsyskon och fasters make och slog på lyset i idrottshallen för att spela innebandy, vi väntade en stund på fruns båda kusiner medan vi startade bastun i simanläggningen och förberedde oss för vad som verkade att ha förutsättningar för att bli en strålande start på julfirandet. Ack så fel vi hade…

Efter en stunds väntan på kusinerna, som aldrig anslöt, dök istället fruns faster upp och vinkade med bekymrad uppsyn till sig sin make och de försvann. Vi övriga väntade ytterligare en stund men fann att vi blivit övergivna så vi avslutade bandyspelet, simmade en stund i den lånade bassängen, bastade och anslöt tillbaka till farmor där vi blev informerade att den yngre 15-åriga kusinen efter besök hos distriktssköterskan blivit avforslad med sjuktransport de ca 20 milen till Östersund tillsammans med sin pappa..

Resten av julförberedelserna skedde nu under ett stort mörkt moln och under det att det dukades, skars upp skinka och värmdes doppspad anförtrodde sig fastern för min fru… jo 15 åringen hade en pojkvän som var 19 år, jo de misstänkte att hon kanske var med barn och nu befarade både föräldrarna och distriktsköterskan som undersökt henne att det var ett missfall på gång. Betänk att detta var strax innan mobiltelefon blev mans egendom och att just där vi befann oss var en plats som låg utanför det som kunde beskrivas som telefonbolagens ”huvudsakliga intressesfär” så kontaktmöjligheterna med fasters man var milt sagt begränsade… Hela julmiddagen avåts under tryckt stämning i vetskapen om att lillkusinen kanske låg och dog i barnsäng i en ambulans mitt i ödemarken någonstans längs Sveriges sämsta landsväg och därefter drog vi vidare till min svärfar med familj där vi skulle ha klapputdelning med småsyskonen…

Klapputdelningen blev precis så kaosartad som man kan tänka sig. Alla var oroliga för kusinen och inga besked gick att få, barnen som väntade på julklappar var oförstående varför alla vuxna var så oroliga och senfärdiga och varför det drog ut så på tiden. De vuxna viskpratade kring olika gruvliga scenarion och vad vi skulle förvänta oss.

DÅ BULTADE DET PÅ DÖRREN.

Barnen skrek, de vuxna blev stirriga och rusade runt eftersom man glömt bort den inkontrakterade tomten som nu ville in och hålla show. Svärfars fru, som bäst lyckts hålla huvudet kallt, öppnade och en sällsam uppenbarelse vandrade in med en säck släpandes efter sig (som han helt enligt överenskommelse hämtat i svärfars garage) med tomten svepte en kall vind in i huset och han drog in massor av snö där han kom in iförd lapptussar, vargskinnspäls, luva och säck. Tomten leddes varsamt in i stugan, fick sättas ner i en fåtölj och gavs något att dricka, vilket var helt onödigt då han dessutom var i princip redlöst berusad. Tomten försökte nu läsa juladresser på paket ur sin säck vilket försvårades av att hans tomtemask glidit på sned så att han bara kunde se genom ett öga och han, trots idoga försök, inte kunde vrida den rätt. Dessutom halkade paketen honom ur händerna hela tiden, dels på grund av hans höggradiga fylla, dels på grund av de gigantiska lovikkavantar han hade på sig. Flera gånger drog vi alla efter andan då klappar gled honom ur händerna innan vi hunnit få veta vad de innehöll och vem de var till.

Mitt under detta surrealistiska skådespel med en kanonfull tomte sittande i en fåtölj oförmögen att resa sig och med huvudet på sned för att kunna se något av de paket som ständigt gled honom ur händerna, skrikande barn som slet pappret av klappar och bekymrade vuxna, ringde svärfars telefon! Hans fru svarade, hummade lite och lämnade direkt luren till min frus faster. Jag tror ni kan föreställa er tystnaden som utbröt, alla blickar vändes mot faster som nu pratade med sin man som och fick domen för sin dotter.

Det som nu skedde var i korta drag följande att Faster fick veta följande från sin man: efter färd med sjuktransport hade man mötts av ambulans längs vägen, omlastat till denna och åkt till närmaste vårdcentralen där en jourläkare varit ut och kontrollerat kusinen, bekräftat att det sannolikt rörde sig om ett missfall och beordrat iväg ambulansen vidare mot sjukhuset (kom ihåg att detta alltså är på förmiddagen den 24.e december). Efter 20 mils färd, väl framme på sjukhuset, hade kusinen förts direkt till BB-avdelningen där man konstaterade att det inte alls var fråga om något missfall utan istället strax därpå födde hon fram ett helt fullgånget och synnerligen frisk gossebarn. Den nyblivne morfadern hade därpå ringt till dotterns 19-åriga pojkvän som firade jul med sina föräldrar i Småland, inlett samtalet med ”tjena farsan” och därefter förklarat för honom att han nu hade en son som väntade på honom på BB i Östersund tillsammans med hans snart 16-åriga flickvän. Därefter ringde han till oss där vi satt med den fulle tomten och tryckt stämning och inledde det samtalet med sin fru med ”hej Mormor”…

När Fastern nu fått dessa besked kunde hon beskriva hela händelseförloppet för oss och stämningen lättade ganska påtagligt kan man säga trots den plötsliga överraskningen att släkten nu utökats med ett litet jesusbarn. Den nyblivna mormodern grät tillsammans med gammelmormor, småungarna undrade vad som pågick och den nu ganska ointressanta tomten hjälptes ur sin fåtölj och visades på dörren.

Dagen därpå lastades hela släkten in i bilar och kosan styrdes till Östersund för alla utom mig och frun som stannade kvar för att sysselsätta frugans småsyskon med skidåkning medan övriga åkte för att träffa släktens nyaste tillskott. De fick även träffa kusinens pojkvän, en jordnära småländsk bonnapojk som lakoniskt konstaterade att han hitintills okände son ”måste stått raklång längs mammas ryggrad” eftersom varken han eller gossens mor insett att de skulle bli föräldrar..

Efter annandagen åkte jag och min fru hem för att vila några dagar efter en intensiv julhelg och samla ihop oss inför vad vi hoppades skulle bli ett lugnare nyårsfirande…. Oj vad vi bedrog oss…

Detta, skulle det visa sig, var bara början!

Fortsättning följer…

När partiet överlevt sig självt...

Idag presenterade Socialdemokraterna nio förslag för hur de vill bekämpa den ökande gängkriminaliteten.

Det är så dags kan man tycka, när vi sedan flera år har fått se ökande skjutningar som just nu, med god marginal, placerar Sverige i topp i statistiken över antal dödade av vapenvåld i Europa. Men nu, med två månader till valdagen är S beredda att agera. Man kan undra varför fyra år under Löfvén fått gå till spillo?

Fyra år av undfallenhet mot ett ökande våld som nu bäddat för andra krafter....
Krafter som gör att S nu inte kommer få någon möjlighet att agera, alldeles oavsett vilka storslagna förslag man kommer med.
Det är inte utan att man saknar en socialdemokrati med förankring i pragmatisk realpolitik istället för dagens ideologiska vindflöjelpolitik som S presenterar och som innebär att de tappat all relevans på den politiska arenan.

Öppet brev till Daniel Swedin (och en del andra Twittrare...)

Hej Daniel, jag som skriver detta heter Björn Andersson, är dryga femtio år gammal och arbetar i Försvarsmakten. För dem som det är viktigt för, beskrivs jag väl enklast som en vit medelålders priviligierad man. Innan man nu startar den ganska vanliga debatten om ”kränkta vita män” vill jag berätta att jag sällan känner mig kränkt, jag föredrar att bli irriterad eller arg, vilket jag personligen upplever vara äkta känslor eller sinnestillstånd.

Jag har aldrig varit politiskt engagerad på så sätt att jag blivit medlem i ett parti men intresserar mig för vårt statsstyre och kan nog beskrivas som ”politiskt intresserad” med ståndpunkten att hjärtat sitter till höger och att det är en bra utgångspunkt om att man som medborgare tar ansvar för egna beslut - och tillåts att göra det! Jag är också en av dem som tror på saklig argumentation i hederliga samtal till och med när man debatterar politik.

 Sedan några år har jag ett Twitterkonto...

Där har jag upptäckt nya vänner, haft diskussioner och blivit både glad och förbannad. Jag har skrivit kommentarer på alltifrån barnsligt trams till brännande och viktiga frågor där jag diskuterat med såväl individer som jag i verkligheten känner väl till fullkomliga främlingar. Vid ett tillfälle skrev jag en ganska lång och irriterad rant till en känd politiker som uttryckte sig både okunnigt, plumpt och insinuant i en fråga som låg mig nära (och han valde att inte svara..). Men, på det hela taget har jag fört många spännande diskussioner och jag har också fått mothugg.

Men - Jag har den senaste tiden upptäckt att jag blivit blockerad av allt fler konton på Twitter med vad som får beskrivas som ”vänsterprofil”. Många av dem har jag aldrig haft kontakt med och jag har blivit förvånad när jag upptäckt att jag inte längre kan följa konton som jag tyckt var roliga eller intressanta och även skrivit en uppgiven rant i detta ämne. Idag upptäckte jag att jag blivit blockerad även av dig, Daniel.

Väl medveten om att det inte är en medborgerlig rättighet att ha tillgång till alla på Twitter och med insikten att jag i något fall kanske klivit över någons gräns och därmed  eventuellt ”fått vad jag förtjänat” väcker blockliste-fenomenet ändå en del frågor hos mig och jag börjar fundera lite kring detta som ett demokratiskt problem när jag tänker på de blocklistor som sprids i vissa kretsar och jag hoppas att du kan upplysa mig lite kring din syn på detta fenomen.

När man som du har till arbete att dagligen producera politisk retorik kan jag förstå att man drabbas av misshagliga och rent hotfulla kontakter på Twitter och andra sociala media som man väljer att blockera. Men hur ser du på att ta emot blocklistor och implementera dem för eget bruk?

På vilka grunder tycker du att det är ok att censurera meningsutbytet på tex Twitter?

På vilka sätt skapas blocklistorna du använder och vilka står bakom dem? Om du inte känner till det - borde du inte veta det? Givet din ställning som politisk skribent?

Vilka typer av brott ska man ha begått för att hamna på en distribuerad blocklista?

Hur ser du själv på blocklistorna som demokratiskt problem - eller möjlighet?

Jag har väl inte allt för stort hopp om svar på detta brev men jag skulle ändå uppskatta det, för jag tycker uppriktigt att detta är ett problem. Inte så mycket för mig, som blivit av med ett antal roliga eller intressanta Twitterkonton att följa, men för det goda samtalet och - inte minst - den så omhuldade "Goda Tonen".

För jag som konservativ, medelålders priviligierad vit man uppfattar det som allt annat än god ton att acceptera - och utöva - censur.

Med vänlig hälsning
Björn Andersson
a.k.a Gnällgubben

En strategi FÖR våldsbejakande extremism och Terrorism!

DAESH håller på att gå under inför den militära övermakt som till slut har samlats emot dem. Deras tid vid makten i det egenutropade Kalifatet i Syrien och norra Irak börjar gå mot sitt slut och blev med historiska mått väldigt kort samtidigt som den måste känts evighetslång för de som varit drabbade av deras sinnessjuka styre. De har sedan 2014 hunnit mörda 10000-tals människor, satt sexuella övergrepp i system mot de områden de erövrat och ägnat sig åt regelrätt slavhandel, framför allt med unga kvinnor som sålts som sexslavar. De har avrättat sina motståndare med eldkastare eller genom att skära huvudet av dem och genom att låsa in dem i burar för att hälla brinnande olja över dem, de har systematiskt ansträngt sig för att utrota homosexuella och religiösa av andra trosinriktningar inom Islam och de har förföljt utvalda folkgrupper, tex Yazidier, Alwiter, Armenier, Druser, för att bara nämna några, med särskild frenesi. Dessutom har de varit noggranna med att själva berätta om hur de gått tillväga och dokumenterat sina egna gärningar för att sprida via sina egna media. Men nu börjar alltså timglaset rinna ut för galenpannorna och de flyr undan den våg som börjat rulla emot dem. 

En del av de som sökt sig till DAESH för att få döda otrogna av olika slag, få begå övergrepp och handla med slavar har gjort det efter att ha lämnat tryggheten i Sverige för att få göra allt detta under den svarta flaggan. Vissa av dem börjar nu svikta i tron inför risken att bli utsatt för exakt det de gjort mot andra och vissa kommer förmodligen att söka sig hemåt till Sverige och tryggheten igen.

Här hemma har vi i flera år brottats med dilemmat hur vi ska få unga män, för det är med några undantag i princip bara unga män vi talar om, att inte vilja välja den väg som innebär att man reser till Syrien för att få skära huvudet av folk, elda upp dem med eldkastare, kasta ut dem från kyrktorn eller ägna sig åt slavhandel med våldtagna småflickor. Det senaste utspelet där bland andra Lunds kommunala samordnare mot våldsbejakande extremism uttalat sig och dessutom fått stöd av en av rapportförfattarna hos den nationella samordnaren säger att vi måste ta hand om de som kommer hem igen. De behöver hjälp med att återanpassas till vardagen i Sverige och de kommer behöva hjälp och prioriteras för att få komma i arbete, få bostad och till och med hjälp med skuldsanering för att komma på fötter igen, kanske behöver de hjälp med att få ett körkort säger samordnaren mot våldsbejakande terrorism.

Bilddump från SR 2016-10-18

Nu är det sant att man kan ändra sig, komma på bättre tanker, vilja dra sig ur. Man kan till och med vara ångerfull. Men - Allt detta som föreslås är inte en del av en strategi mot en våldsbejakande extremism. Detta är inget mindre än nationell strategi för främjandet av våldsbejakande extremism och terrorism!

Det kan inte få finnas något tvivel om att alla som kommer tillbaka från DAESH ska lagföras för sina gärningar, de ska inte ha förmåner som inga andra i samhället får del av. Att bara väcka den tanken är en idé så befängd att den aldrig skulle ha behövt uttalas. När vi i Sverige inte klarar av att ta hand om de som vi som nation skickat iväg på uppdrag för att bistå med att upprätthålla lag och ordning i världen och som ibland kommer hem med både fysiska och själsliga sår, när vi inte klarar av att ta hand om de som gjort ovärderliga insatser för det arbetet som nationen Sverige åtagit sig i fjärran länder, som de Afghanska tolkarna som riskerat sina liv har gjort, när vi inte klarar av att hantera våra egna veteraner utan överlåter till en frivillig hjälporganisation att lösa problem åt de som gjort tjänst för nationen men sedan lämnas helt åt sitt eget öde efter att ha stämplat ut från sitt pass och lämnat tillbaka uniformen.

Nej, inte ens om vi gjorde rätt för oss i alla dessa fall skulle det ens vara en god ide att premiera de som lämnat landet för att åka iväg för att under DAESH flagga mörda, plundra och våldta.

Detta, mina vänner borde till och med politiker och kanske rent av de som ska syssla med samordning MOT våldsbejakande terrorism inse.

Jag och min far...

Så har det till slut inträffat.

Min pappa dog tidigt på söndagen den 7 februari 2016. Kl 0045 drog han sin sista suck och ett liv som varade i 79 år och fyra månader var till ända. De sista åren var pappa alltmer sjuk, både fysiskt svag med ett hjärta som inte längre höll takten men också med ett sinne som blev allt mer grumligt och jag tror att pappa, som var en intelligent man, led mer av att inte längre ha tillgång till sitt fulla intellekt, än vad man kan förstå.  

Pappa var i mina subjektiva ögon och förmodligen även i mer objektiva betraktares ögon, den formliga sinnebilden av folkhemmets ”gode tjänsteman”. Han följde reglementet i sitt yrkesutövande och var till och med en av dem som skrev reglementet man han var också en av dem, som när det var uppenbart att saker inte stod rätt till, gick in till chefen och sa ifrån.

Pappa var aldrig den kärleksfulle fadern även om jag vet hur mycket han älskade mig och hur stolt han var för att det som han tyckte, ”gått bra för mig”. Han sa det nog aldrig rakt ut utan jag fick höra det lite på omvägar då han berättat för andra hur stolt han var över ”sin grabb”. Till skillnad från en del andra känner jag ingen bitterhet över det outtalade för jag vet att pappa var en produkt av en väldigt annorlunda tid…

Pappa föddes 1936 på det småländska höglandet i trakten av Eksjö och växte upp i en annan tid, nästan i ett annat land. Ett land där uniformiteten var nära nog total, där befolkningen lyssnade till folkhemmets ledare. De kunde heta Per-Albin Hansson, Tage Erlander och slutligen Olof men eftersom min fars familj var strävsamma bönder är det troligare att deras partiledare hette Axel Persson-Brahmstorp eller Gunnar Hedlund. I princip var de enda skillnader som fanns demografiskt de mellan stad och land och de som bestämdes av vilken av ett otal kristna protestantiska kyrkosamfund man bekände sig till. Min fars uppväxt skedde också i en annan tid där bilar var en lyx, förskolor var okända och föräldraledighet var den dag eller möjligen de enstaka dagar man som kvinna återhämtade sig efter barnafödsel innan man återupptog sin heltidssyssla som hemmafru.

Pappas tonårstid inföll på den tiden då man som barn cyklade eller sprang till träningen med fotbollslaget och bandyföreningen, detta var tiden då man till och med sprang till friidrottsträningen. För pappas räkning var det något som han kunde räkna sig till godo när han genomförde sin värnplikt på I12 i Eksjö där han, med sina egna ord, ”lätt följde plutonchefen Lt Nilsson” på den första milrundan och vid målgången, under det att han tillsammans med den avsevärt mer andtrutna löjtnanten inväntade den övriga plutonen fick höra de ödesdigra orden: ”Jag ser att Andersson är duktig på att springa… då ska Andersson få springa!” och som pappa ganska lakoniskt konstaterade ”Och det fick jag!”

Min far var intelligent och idog i skolan men när hans folkskollärare besökte farfar och berättade att pappa var en av de fåtaliga elever som nog skulle ges chansen att studera till en studentexamen (emedan detta skedde på den tiden när det faktiskt var något stort och ganska ovanligt att gå på läroverk och få den vita studentmössan) då sa farfar tvärt nej. Här fanns ingen tid till fruktlösa studier. Detta var också på den tiden när landet skrek efter arbetsföra människor och att få ett jobb som gjorde att man kunde tjäna egna pengar, försörja sig själv och inte behöva ligga samhället till last var det absolut minsta problemet. Hjulen i Sveriges snurrade så fort att det inte ens fanns enkla vaktmästare nog för att smörja dem. Så - Efter att ha sprungit färdigt i skogarna runt Eksjö hamnade pappa på Televerket. Ni vet det där statliga verket som byggde och ordnade så att varje medborgare i landet fick tillgång till världens bästa telefonnät. Det var bland annat tack vare min pappa som Sverige fick det storslagna kommunikationsnät som AB Telia nu kopplar ner och säljer för skrotvärdet så att stora delar av den landsbygd som min far kopplade upp nu lämnas utan någon reell möjlighet att befolkas. Mellan 1955 och 1974 gick min far genom Sverige och stakade ut Televerkets rikskablar. Undantaget Kiruna fanns det inte en ort där pappa inte varit och inte ett gästis i landet där han inte bott. Det var under dessa promenader som han i Jämtland med sina kollegor knackade på en liten telefonstation där det satt fyra unga damer och kopplade fram samtal men som nu skulle rationaliseras bort. Tack vare det något kärva möte som nu utspelade sig på en telefonstation i norrlands inland kom mina föräldrar att träffas för första gången. När jag växte upp återvände vi varje sommar till Jämtland och passerade då den nerlagda telefonväxeln på väg till mormor och morfars sommarstuga där jag och pappa fiskade abborre medan morfar rodde och mormor och mamma stekte pannbiffar i stugan och moster och kusinerna rumsterade i stugan bredvid. Så här i efterhand inser jag att det förstås är en grov förenkling och försköning av hur det egentligen var. Troligtvis var det regn som spön i backen och väldigt kallt, det var pulvermos och inte en abborre på hela dagen, morfar var säkert ilsken och kusinerna surade förmodligen och var mer intresserade av att få vara hemma i stan för att träffa killar. Men nu när jag sitter och försöker minnas är det just de där tillfällena när vi faktiskt fick fisk, morfar rodde och pannbiffarna var klara när vi kom tillbaka som kommer för mig.

När jag gick i första klass var televerket klara med de svenska rikskablarna och framtiden för min far och hans kollegor verkade ganska dyster eftersom man nu var klara med ännu ett av folkhemmets stora projekt. Det hela löste sig genom att Shahen av Iran beslutat sig för att modernisera sitt land, till del efter svensk modell. Därför tog Televerket hela sin byggnadsavdelning till Iran och far och kollegorna tog sina familjer med sig och vi drog. För en åttaåring var det ett fantastiskt äventyr och min far fick resa runt hela Iran på samma sätt som han tidigare gjort i Sverige. Jag och mamma for hem lite i förväg när min farmor gick bort och pappa åkte tillbaka ensam för att avsluta sitt arbete. Efter att dugliga svenska tjänstemän jobbat idogt i nästan fem år började projektet med planeringen av de Iranska telelinjerna närma sig sitt slut. Då inträffade revolutionen i Iran. Segerrusiga revolutionsgardister stormade kontoret i Teheran och tömde de kartor som min far och andra ritat genom fönstren och eldade upp dem nere på gatan. Efter att den nya regeringen installerat sig kom en förfrågan till Televerket om inte de kunde tänka sig att återvända för att återupprepa sitt arbete och arbetet startade i Sverige för att göra om hela projektet. Men så kom kriget mot Irak och arbetet ställdes in. Vad jag vet har Iran ännu inte fått något rikstäckande telefonnät.

På slutet av sin yrkeskarriär hade pappa ansvar för telias markkontrakt där man hyrde mark för telestationer runt om i södra teledistriktet. När det närmade sig pension var pappa orolig för hur han skulle ta sig an det, han som så mycket levt för sitt arbete. Men efter en resa till Nybro Golfklubb där han tecknade medlemskap, gick grundkurs och fick sitt Greencard skulle han aldrig komma att ha problem med sysselsättning så länge han var frisk nog för att röra sig. Under en resa till USA köpte jag en Big Berta-klubba som jag släpade hem till pappa. Synen av hur pappa öppnade sin present, att det var en golfklubba hade varit svårt att dölja, och insåg att det var, vad som vid den tiden var en ”värsting” var obetalbar. Han konstaterade bara att han snarast måste ut och provslå den och tidigt nästa morgon hade han gått ut med några av sina golfkompisar och kom hem och meddelade att ”klubban slår både långt och rakt” med uppsynen hos en liten pojke som lärt sig cykla. När han långt senare blivit sjuk och hade varit nere på golfklubben för att säga upp sitt medlemskap var nog en av de sorgligaste dagarna som min far upplevt.

De allra sista åren blev pappa allt mer dimmig och han frågade mig flera gånger om var min bror var, något som man som ensamt barn kan skratta åt men det blir också en tydlig signal om att det inte står rätt till. Efter att mamma inte längre orkade ta hand om pappa flyttade han för ett knappt år sedan till ett särskilt boende. Mycket kan sägas om svensk äldrevård men jag kan bara konstatera att det fortfarande finns saker att förbättra. Det finns lagar och regler men det verkar brista en hel del i fantasin kring hur man kan och ska ordna vården för våra gamla. Efter att ha fått det som läkarna kallar ”försämrat allmäntillstånd” orkade hjärtat till slut inte längre och han gav upp andan i sömnen natten till den 7.e februari.

Det har nu gått en vecka sedan pappa begravdes. Det blev en vacker ceremoni i Nybro Skogskapell där släkt och vänner tog farväl. Det var också förfärligt ”sorgsligt” som min egen son uttrycker det om att farfar är borta. Jag försökte säga några ord vid kistan men rösten ville inte bära. Till avslutningen vid middagen i Pukebergs glasbruk hade jag samlat mig och kunde ge min sammanfattning av pappa och det liv han levt under knappt 80 år. Det är till del den jag försökt teckna ner här.

Tack till alla ni som tänkte på pappa och alla ni som hört av er till och stöttat min mamma under de senaste veckorna.

Vi avslutar med denna som har samma titel som blogginlägget och som väl beskriver känslan av saknad: