torsdag 14 april 2011

Låtlistan dag 04 – en låt som gör dig ledsen

Än en gång blir det en mer än lovligt mångordig introduktion till min valda låt men jag har ju utlovat att det skulle vara en så sann låtlista som möjligt, då blir det mångordigt. Jag skulle dessutom egentligen vilja slå ihop låtarna #4 till #7 eftersom detta handlar om ett mycket bittert låtminne som täcker alla dessa rubriker samtidigt. Men som sagt ska ju spelet spelas efter reglerna och med risk att bli pekoralt sentimental och alldeles för utlämnande får ni här mitt minne och motivation till en låt som gör mig ledsen – mycket ledsen.

1999 tjänstgjorde jag i Bosnien på den svenska bataljonen BA12. Vi var egentligen urtypen för en så kallad ”solskensbataljon”. Förutom att kriget i Kosovo pågick och Nato;s bombningar inleddes samma vecka som de första av oss lämnade Sverige, hade vi det resten av tiden sådär lite svenskt lagom farligt, lagom jobbigt, lagom spännande och vi hade det egentligen ganska bra. Daytonavtalet var fem år gammalt och SFOR hade 32 000 peacekeepers som garanterade freden i Bosnien. (Vill man istället veta lite om hur de hade det som tjänstgjorde under fullständigt annorlunda förutsättningar på den första bataljonen, BA01, när kriget i Bosnien var på riktigt och som grymmast, rekommenderar jag att ni tittar in på Morgonsurs blogg där detta beskrivs väldigt väl.)
En kväll blev jag kallad till ”Maingate”, infarten till vår bas, Camp Oden, eftersom ”någon svensk undrade om han fick komma in.” När jag kom dit såg jag till min förvåning att det var någon jag kände som ville komma in på campen. Det var min kollega B från Östersund som tjänstgjort på BA10, året innan. Han hade varit minröjare och efter att han återvänt hem hade han tagit tjänstledigt från jobbet och fått anställning hos ett tyskt företag som sysslade med minröjning. Det fanns i Bosnien uppskattningsvis mellan 500 000 och en miljon minor nergrävda efter kriget så det var (och är ännu) en stor och viktig uppgift att rensa bort dessa. Och lukrativ visade det sig. B hade fått jobb som teknisk konsult och skulle nu starta ett MAC, Mine Action Center, i staden Tuzla som låg nära den svenska campen. Jag bjöd in honom till den svenska bataljonen och vi käkade middag tillsammans. Han berättade att han var ganska trött på sitt jobb men det var välbetalt och han tänkte jobba ihop till det hus han och hans sambo ville bygga hemma i Jämtland, sen skulle han sluta.
I oktober -99 åkte jag som en av de sista hem från BA12, Sverige hade beslutat att insatsen i Bosnien skulle avvecklas och jag återvände till vardagen hemma i Sverige en erfarenhet rikare.
På sensommaren år 2000 kom nyheten att en svensk omkommit i Bosnien i samband med en minolycka. Det tog några dagar innan det blev bekräftat, men jo, det var kollegan B.  Omständigheterna var, som omständigheter kring olyckor i krigszoner brukar vara, fullständigt absurda. Han hade omkommit tillsammans med två bosniska poliser när de skulle ta hand om några fritidsfiskare som i sin tur gått på en mina på väg till en sjö.
Den arbetsplats som vi haft gemensamt var Norrlands Artilleriregemente, A4. När regementet lades ner 1998 skingrades personalen över hela landet. Vissa stannade kvar i Östersund på andra militära jobb, vissa blev civila, vissa flyttade till militära jobb på andra orter i landet. Men till B:s begravning kom vi i princip mangrant. Det visade sig också av arrangemangen som han själv bestämt, att B varit mycket väl medveten om riskerna i det jobb han haft. Han hade skrivit ner och bestämt allt för att hans familj skulle slippa gissa hur han hade velat ha det om något skulle hända. Han hade bestämt att det skulle hållas en militärbegravning, han hade instruerat om hur jordfästningen skulle gå till och han hade till och med sett till att en restaurang var bokad i hans namn för ett bra gravöl efter begravningen ”så att alla kan träffas och prata om allt kul vi varit med om tillsammans istället för att sitta och sörja”. Jag var långt ifrån den som kände honom bäst, några av kollegorna hade gått i skola, gjort värnplikten och gått militära skolor med B. Jag lärde känna honom genom jobbet och kände honom som en väldigt duktig kollega, en bra kamrat, en rolig kompis full av upptåg och idéer och någon som aldrig tvekade att rycka in och hjälpa till.
Till arrangemangen med en militärbegravning hör, de för den oinvigde, kanske svårbegripliga fan- och standarförarna. I det militära hör ju fanor och standar till traditionen och på B:s begravning fördes Svenska flaggan, Fältjägarnas (I5) standar (eftersom det var det förband han hörde till när han omkom) och Norrlands Artilleriregementes kamratförenings standar.  Frågan om vilka som skulle vara standarförare för kamratföreningen kom upp och jag och en annan kollega fick frågan om vi kunde tänka oss att tillsammans ta på oss uppgiften. Vad säger man till nåt sånt? Nej tack- fråga nån annan, kanske?! Nej, det gör man inte. Man säger Ja, med en känsla av skräck och väldigt stort allvar.
Så kom det sig att jag och några kamrater turades om att stå som fan- och standarförare framme vid en kista draperad i blå-gul flagga med en skärmmössa, en sabel och ett foto på en vän liggande ovanpå i Gamla kyrkan i Östersund en höstdag år 2000. När B:s familj; hans mamma, pappa och inte minst hans sambo kom fram för att ta ett sista farväl stod vi helt nära och i det ögonblicket var det en mycket, mycket tung uppgift att stå där vi stod. 
Därefter sjöngs det solosång. En låt som jag förstått brukar sjungas i kyrkan. En låt som jag tidigare tyckt var en låt bland andra låtar, lite pekoral sådär. Lite för sockersöt. Lite för mycket schlager-SM eller nåt liknande. Efter den stunden kan jag inte lyssna på den. Jag kan inte för mitt liv höra den utan att känna den bedövande sorgen från just det ögonblicket, se ansiktena på alla som jag kunde se under hela begravningsakten, alla allvarliga kollegor, alla vänner och inte minst familjen. Denna låt är i grunden förstörd för mig.
Jag klarar själv inte av att se eller höra den men ni som kan – Håll till godo.

1 kommentar:

  1. Läser ikapp lite bland bloggar och fastnar på det här inlägget. Förstår att det är en låt som verkligen gör dig ledsen. Det är sånt där man inte ska behöva vara med om, men verkligheten ser ju tyvärr annorlunda ut. Och utifrån vad du skriver så verkar det som att han var medveten om vilken verklighet han levde i. Starkt skrivet.

    SvaraRadera