Året som var och det som kommer (och låt nr 30!)...

”Så går en dag än ur vår tid och kommer icke mer…”

Men nu när december månad har gått ur tiden har ett helt år gått med den och det känns som om det är läge att summera 2011. Jag lämnar alla Breivikar, Khaddafis och Occupy-rörelser åt Tv:s och tidningarnas årskrönikor och fokuserar mig på familjens lilla värld.

Min avsikt var att ha publicerat hela årskrönikan på nyårsafton men efter en julhelg med influensa toppades ledigheten med en liten släng av vinterkräksjuka i släkten och vi firade en minimalistisk nyårsafton hemma hos morfar där jag, sambon och sonen önskade varandra gott slut och gott nytt medan morfar låg däckad samtidigt som övriga var utflugna på långväga 50-årsfirande.

Jag har bloggat sedan min pappaledighet började i mars men tyvärr har det har gått allt trögare på slutet. Kanske för att det bara känns som om jag har ”gnällgubbeinlägg” att komma med när jag retar mig allt mer på hur dumt folk runtomkring mig beter sig och hur korkade Medelsvenssons som man möter är. Men - att man uppfattar att alla andra är dumma i huvudet brukar inte vara någon bra värdemätare på hur man själv uppfattas, därför har jag mestadels hållit inne med vardagsraseriet och bara ägnat mig åt Telia på slutet eftersom de förtjänar det i kraft av sin topplacering på min irritationslista.

I inledningen av min bloggkarriär tog jag upp den låtlista som var populär i våras och jag kämpade tappert för att fullfölja den men jag har fortfarande en låt kvar att presentera;

låt nr 30 – från den här tiden förra året. Man ska avsluta det man påbörjat men den rubriken här kändes så ointressant men nu när tiden gått tar jag chansen att avsluta med den här: Bing och Bowie.

I september skolade vi in sonen på dagis och jag har, vid 45 års ålder, fått vara med om mitt första föräldramöte. Det gav ännu mer ved på gnällgubbebrasan! Vårt dagis ligger nu där det ligger och de andra föräldrarna är överlag välutbildade, ekonomiskt väldigt oberoende, presumtivt högintelligenta och - dumma i huvet! Om man i ett stormöte kan bli så uppjagad över saker som rör hur små barn tillbringar sina dagar i den kommunala barnomsorgen då är det inte konstigt att världen ser ut som den gör och den frid som Bing och Bowie sjunger om kommer alltid bara att vara en fåfäng dröm. Den mejltrafik som dessutom utbröt mellan olika falanger på förskolan och som träffade vår elektroniska inkorg efter föräldraträffen fick mig att häpna. Jag som fått lära mig att tala inför folk gjorde detta och sa min mening inför sittande möte. Jag tyckte själv att det jag sa inte var kontroversiellt och (tror jag) framfört så att det skulle uppfattas som det var, nämligen uttalanden i sakfrågor och inte påhopp på person. Andra väntade till efter mötet och skickade sina synpunkter över Internet och fördömde dessutom oss som talat och på det sätt vi gjort det. Ännu mer häpnadsväckande var att föräldrar som inte ens varit med på mötet började ha synpunkter på vad som sagts, hur det sagts och hur man nu skulle gå vidare. Jag lärde mig nya paragrafer ur Barnlagarna och satt ett ögonblick vid tangenterna för att gå i svaromål men lyckades besinna mig och lät hela e-postdebatten bero. Så här i efterhand är jag glad att jag lyckades hejda mig…

Vi har hållit igång arbetet i vår stuga under året och försökt fortsätta vår upprustning. Förra sommarens ommålning fortsatte i år med invändiga arbeten; golvslipning, måleri-, och tapetarbeten och dessutom med bygge av duschrum. Målning av två träväggar gjorde vi själva och efter fem strykningar var det godtagbart men golvslipningen, takmålning och tapetsering var tjänster som vi hyrde in och i samband med detta fick nya lärdomar av hur man handskas med hantverkare. Det kan inte nog många gånger upprepas; varken muntliga eller skrivna instruktioner är någon garanti för att hantverkare ska göra som du vill. Tapetseraren var för all del skamsen de gånger jag ringde och for utan knot tillbaka och rättade efter mina samtal men när jag för tredje gången beskrivit hur vi ville ha tapeterna uppsatta och var brytningen mellan köks- och vardagsrumstapeten skulle gå gav jag upp.
”-Sen vill vi ha den enfärgade tapeten i hela den lilla garderoben, fram till ytterdörren och över den, fram till den högra kanten av dörrposten.”  Precis så sa jag och hoppades på det bästa, resultatet kan beskådas nedan. Jag orkade helt enkelt inte ringa en fjärde gång. 

Enfärgad tapet över ytterdörren och fram till den hö... eh.. nån kant av dörrposten.

Men sammantaget har vi ändå kommit lite framåt. Mest tack vare slumpens skördar. Att vi fick tag i en grävmaskin och en jordförsäljare och kunde påbörja trädgårdsarbeten var bara ren flax. Att vi dessutom träffade en granne som åtog sig att ta hand om vårt försummade badrum över vintern var också ren flax och har bevisat att det finns undantag som bekräftar reglerna till och med för hantverkare.

Under hösten har jobbet gjort att bloggningen blivit lidande och familjen står inför beslut om var vi ska ha vårt framtida boende. Efter åtta år i ”tillfälligt boende” har vi fått veta att hyresvärden tycker att det är dags för oss att dra vidare. Eftersom mitt jobb är sånt att det handlar om återkommande tidsbestämda tjänster och det nu är dags att hitta en ny kan det vara lika bra att se sig om efter ett jobb någon annanstans. Eftersom ”någon annanstans” dessutom innebär att vi skulle ha råd att köpa nåt helt annat än en etta med kokvrå har bostadsmarknaden öppnat sig på ett annat sätt än vad vi tidigare kunde tänka oss. Nu har vi till och med börjat sätta oss in i vad det innebär att köpa hus och vi har redan sett ut det vi ska ha, synd bara att någon redan hunnit köpa det...  Det återstår nu bara att se om det där "nånannanstans" jobbet dyker upp. Den intresserade lär få veta under våren.

/PappaBand